Igår var Riverdance på dåligt humör när vi ryktade som vanligt på kvällen. Hon skulle hugga när jag tog hovarna på henne. Visserligen brukar hon bitas när man lyfter framhovarna men nu var hon extra besvärlig. Det slutade med att jag fick ett rejält bett i underarmen och blodvite uppstod. Fast man har ju varit med förr. Aldrig ge sig. Med flera fyande så gav hon till slut upp. Det är ingen idé att tillrättvisa med slag. Så ord fick det bli, med ett hårt tonfall precis som när hunden inte lyder. Riverdance gillar inte ordet fy, så jag hoppas det har verkan. När man håller på med ponnyer måste man vara envis. Givetvis så fortsätter vi att träna på att lyfta hovar utan att Riverdance ska bitas.
Skipper brukar bara naffsa lite, hon har aldrig bitit så som Riverdance gör. Alla hästar som vi haft har varit lite "bitiga" då och då. Mästaren på att nypas var vår gamle fjording Moltas. Jo han nöp, inte bet. Men det kunde ändå göra ont. Vi lärde oss när han var på det humöret och kunde för det mesta undvika hans tjuvnyp. Det var precis som om han tyckte det var roligt att nypas för han var alltid så glad när han gjorde det.
Det här är den sista bilden av Moltas i februari 2007. Han dog i maj samma år, en helt naturlig död i hagen. Han blev 34 år och vi fick 29 år tillsammans. Moltas blev gammal för att vara fjordhäst.
Visst syns det att han är gammal men han var mycket pigg ändå till slutet. Den enda gången under alla de år vi hade Moltas behövde veterinären bara kommen en gång akut och det var när han fick en hovböld vi 31 år. Veterinären trodde inte att han skulle klara det men Moltas blev bra mycket fort, trots åldern. Givetvis fick hans tänder raspas varje år men de var inte dåliga som de kan bli på en gammal häst. Vår Moltas var ett "naturbarn". Många minnen har vi av honom och allt vad han hann hitta på. 